Vanliga sjukdomar och problem hos råttor
Något man bör vara medveten om när man överväger att skaffa råttor är att de tyvärr är ganska sjukdomsdrabbade djur. En ordentlig veterinärbuffert är därför otroligt viktigt. Här nedan följer kort information om vanliga sjukdomar och problem som kan drabba tamråttor. Vill man läsa mer är ratguide.com en bra sida, fullspäckad med nyttig information. Vill man läsa mer om problem som är kostrelaterade kan man hitta en hel del matnyttigt i boken The Scuttling Gourmet av Alison Campbell.
​
Klicka på länkarna nedan för att hoppa till specifika delar på sidan, eller scrolla för att läsa allt.
Abscesser/varbölder
Abscesser bildas ofta, men inte alltid, som en följd av att råttan får in bakterier i ett sår. De är därför vanligare på nakenråttor som saknar skyddande päls. Abscesser är varfyllda bölder, och kännetecknas ofta av att huden runt bölden är mörk. De flesta är ofarliga så länge de inte hamnar på dåliga ställen (till exempel kring ansiktet). Vissa abscesser spricker på egen hand medan andra kan behöva tömmas med en skalpell samt spolas ur med koksaltlösning. Vet du inte själv hur du ska gå till väga, gå till veterinären! Det är viktigt att hålla såret rent när abscessen har spruckit. Man vill att såret ska läka ihop ”inifrån och ut”, så att det inte kapslas in mer smuts och bakterier som kan göra att abscessen återigen blir varfylld. Ibland kan det vara svårt att se skillnad på en abscess och en tumör. Gå till veterinären om du är osäker.
Bakbenssvaghet
Det är inte ovanligt att tamråttor blir svagare i sina bakben när de börjar bli äldre, speciellt hanar. Detta kan märkas på att råttan inte längre klättrar lika enkelt på galler eller halkar lite när den går på hala golv. När man har gamla råttor som börjar bli svagare i bakbenen är det en bra idé att anpassa buren så det är lätt att ta sig till mat, vatten och sovplatser, samt att man minimerar risken för fall. Samtidigt är det viktigt att man uppmuntrar råttan att vara aktiv för att behålla styrkan i bakbenen så länge som möjligt, så gör inte burlayouten för enkel.
I extrema fall där råttan inte längre har styrkan att kunna till exempel sitta på bakbenen när den håller i sin mat, kan det vara mer humant att låta råttan somna.
​
B-vitamin har visat sig kunna förebygga bakbenssvaghet. Det kan vara bra att lägga detta på minnet och vara noga med att råttorna får i sig tillräckligt med B-vitamin i kosten i förebyggande syfte. B-vitamin är en vattenlöslig vitamin, så överdosering är ingen risk eftersom överskottet kissas ut. Var även noga med att inreda buren på ett sätt så råttorna tvingas vara aktiva och anstränga sig för att ta sig runt. Då håller de sig fräschare och starkare högre upp i åldrarna.
Förkylning
Råttor har tyvärr ganska lätt för att dra på sig förkylningar. En förkyld råtta kan ha snorig nos (råttors snor, porfyrin, är rött, och det kan därför se ut som att råttan blöder ur nosen), rinniga ögon (här handlar det återigen om rött porfyrin) och kan nysa (råttor kan även nysa för att rensa nosen när de sniffar intensivt, eller om de drar in damm i nosen). Ibland kan andningen även låta lite. Om du har en förkyld råtta, så se till att det inte drar kring buren och se till att det finns gott om varmt bomaterial för råttan att bädda med. Om råttan inte blir bättre, eller till och med blir sämre, inom en vecka, så besök veterinären.
Klumpfot
Klumpfot innebär svullna, såriga och ibland variga tassar, lite beroende på hur långt gången klumpfoten är. Om klumpfoten inte behandlas i tid är det inte ovanligt med infektioner av bland annat gula stafylokocker (Staphylococcus aureus). Klumpfot beror oftast på att råttan har skavt huden under tassarna, att råttan är överviktig, att råttan går på för hårt underlag och får trycksår under tassarna, eller det vanligaste; en kombination av ett par eller alla ovan nämnda anledningar. Klumpfot drabbar oftast baktassarna. Gallergolv/-hyllor i buren ökar risken för klumpfot då gallret dels kan riva under tassarna, och dels är svårt att hålla rent i skarvarna, vilket kan leda till infektioner i småsår. Därför ska eventuella gallerhyllor i buren alltid täckas.
Behandling innebär ofta rengöring av tassarna med antiseptisk lösning, samt någon form av antibiotika (som salva direkt på tassen eller oralt). Prata med din veterinär om din råtta behöver antibiotika. Under läkning krävs att buren hålls extra ren och att bomaterial/underlag byts varje dag. Använd till exempel fleece eller tidningspapper och inte strö under denna period (då strö kan fastna i såren). Det är även viktigt att man ser över varför råttan drabbades av klumpfot, så att problemen inte återkommer igen.
Klumpfot är betydligt enklare att förebygga än det är att behandla. Se till att buren hålls ren och att råttorna inte går på ej övertäckt galler. Var noga med att hålla koll på eventuella sår under tassarna, så de inte blir infekterade. Använd toalådor för att hålla buren så fräsch som möjligt, och städa buren med lagom mellanrum för att den ska hålla sig ren och fräsch.. Använd ett bottenströ som är mjukt för tassarna. Se även till att hålla råttorna i form, för en stor del av de råttor som drabbas av klumpfot är överviktiga.
Luftvägsproblem
Många råttor drabbas av luftvägsproblem. Man talar ofta om att de rosslar, vilket innebär att deras andning låter. Vissa beskriver det som ljudet av en kaffekokare eller ett marsvin, men det kan låta på många olika sätt. En frisk råttas andning låter ingenting! I vissa fall (inte alla!) då råttor rosslar handlar det om mycoplasma, en bakterie som i princip alla råttor bär på och som kan bryta ut hos individer med nedsatt immunförsvar. Ihållande rossel kräver antibiotika, men många gånger kommer rosslet tillbaka efter en tid, trots behandling. Vanliga typer av antibiotika som ges till råttor med luftvägsproblem är Baytril och Vibranord. Kombinationskurer är att föredra till råttor som rosslar illa. Antibiotikakuren bör vara minst 10-30 dagar (ibland ännu längre vid envisa fall). Det är även vanligt att veterinären skriver ut smärtstillande och antiinflammatoriskt (till exempel Metacam) samtidigt som antibiotikan. Obs! Enbart Metacam räcker inte, antibiotika är ett måste.
Besök veterinären om din råtta rosslar.
Malocclusion/felväxta tänder
Först och främst är det viktigt att poängtera att råttor ska ha väldigt långa tänder, särskilt framtänderna på underkäken.
Råttors tänder växer hela livet och måste därför nötas ner för att inte bli för långa. Råttor nöter ner sina tänder genom att knastra (det vill säga att de nöter tänderna mot varandra för att på så sätt slipa ner dem). Om en råttas tänder inte växer i rätt position kan råttan inte nöta ner tänderna normalt, och kan då få problem. Exempelvis kan tänderna växa in i tandköttet och orsaka sår samt infektioner, och de felväxta tänderna kan göra att råttan får svårt att äta hård mat. Råttan kan lukta illa i munnen (som en följd av infektion), gå ner i vikt (av att inte kunna äta normalt), gnugga sig med tassarna kring munnen (av obehag) eller ha ojämna/trasiga tänder. Normala råttänder är jämna. Båda de övre framtänderna är lika långa, och båda de nedre framtänderna är lika långa. Om du inte själv kan avgöra vad som är onormala respektive normala råttänder, så besök veterinären.
Felväxta tänder kan antingen vara medfött, eller vara ett resultat av en skada eller till exempel en tumör som trycker på tänderna. Råttor som faller kan slå sig så tänderna blir sneda.
För långa tänder måste klippas eller slipas ner med 2 veckor till 2 månaders mellanrum, lite beroende på hur tänderna växer. Gå till veterinären om du inte vet hur du ska göra.
Ohyra
Vanlig ohyra hos råttor är skabb och löss. Skabb kliar otroligt mycket för råttan, så man kan upptäcka skabb genom att råttan kliar upp små sår, oftast kring öron, haka och kinder, men råttan kan såklart klia upp sår på övriga delar av kroppen också. Kanterna på öronen drabbas ofta och det kan nästan se ut som att råttan har vårtor på öronen. I extrema fall kan öronen bli förstörda. Skabb kan ibland ligga latent hos råttan och bryta ut först när råttan har nedsatt immunförsvar.
Löss kliar också för råttan. Om du tycker att din råtta ser ut att klia sig mer än normalt, kan du kolla igenom pälsen efter löss och gnetter (lusägg). Lättast är att antingen försiktigt stryka mothårs så hårbottnen blir synlig, eller blåsa i pälsen. Lössen är väldigt små och rödbruna i färgen. Ibland kan de vara svåra att upptäcka, särskilt på mörkare råttor som har mörk hårbotten. Då kan det vara lättare att titta efter gnetterna. De är små och sitter fast på hårstråna.
Både löss och skabb bör behandlas med selamektin eller ivermektin. Läkemedlet Stronghold (selamektin) är absolut vanligast att använda i Sverige, och skrivs ut av veterinär. Ivermektin kan beställas på internet, till exempel via ratrations.com.
Pyometra/livmoderinflammation
Pyometra betyder i princip “varfylld livmoder”, och det är precis vad det är. Detta är alltså något som enbart drabbar okastrerade honor. Pyometra beror på hormonrubbningar som gör att livmodern blir mer mottaglig för infektioner. Tillståndet är ytterst allvarligt och kräver veterinärvård direkt! Operation är nödvändigt. Råttan kastreras då genom att livmoder, äggstockar och äggledare tas bort.
Det finns två olika sorters pyometra, nämligen öppen och sluten. Öppen pyometra innebär att livmoderhalsen är öppen och kan släppa ur varet ur livmodern. Honan får då illaluktande flytningar som kan innehålla blod. Sluten pyometra innebär att livmoderhalsen är stängd och inte kan släppa ut varet, vilket gör att denna form av pyometra är svårare att upptäcka. Den är även farligare eftersom varet inte kan ta vägen någonstans och toxiner kan läcka ut i blodet. Vid sluten pyometra kan honan få spänd mage (eftersom livmodern är utspänd och varfylld).
Andra symptom på pyometra är dålig aptit, att råttan dricker mer än vanligt och att råttan kissar med än vanligt.
Snedskalle
Snedskalle innebär att råttans huvud konstant lutar. Detta påverkar balansen mer eller mindre. Vid allvarliga fall kan råttan få sådana problem att den inte kan klättra eller gå ordentligt, men i mildare fall märks det knappt. Oavsett om råttans huvud lutar lite eller mycket när man upptäcker det, bör man söka veterinärvård direkt för att ha så goda chanser som möjligt att råttans huvud rätas upp igen, samt för att förhindra att lutningen blir värre.
Snedskalle kan bero på en rad olika saker, bland annat infektioner i öron eller ögon, tumörer eller stroke. Låt en veterinär titta på råttan och göra en bedömning. Handlar det om en tumör eller en stroke är det inte säkert att det går att göra något åt. Handlar det om en infektion sätts antibiotika in, men det är ingen garanti att råttans huvud återgår till normal position efter avslutad behandling. Oftast mildras lutningen åtminstone, så råttan ändå kan leva med sitt handikapp. Är snedskallen fortfarande allvarlig (och gör att råttan inte kan leva ett normalt liv) bör råttan få somna in. En antibiotikakur vid öroninflammation bör vara 3-6 veckor.
Stroke
Stroke är en blödning eller propp i blodkärl i hjärnan. Hur stor skada en stroke gör är väldigt olika, och kan vara allt ifrån förändringar i beteende hos råttan, till död. Symptomen kan också skilja sig vida åt, men gemensamt är att de kommer plötsligt. Några symptom på stroke är följande: krampanfall, muskelspasmer, extrem slöhet, onormal eller ojämn andning, problem med koordinationen (en stroke påverkar oftast ena sidan av kroppen, vilket gör att råttan till exempel inte kan sitta ordentligt utan att tippa åt ena sidan), oförmåga att styra tömning av tarm och urinblåsa, olika stora pupiller, blindhet, förändrat beteende, koma och död. Ta din råtta till veterinären direkt om du misstänker stroke!
I vissa fall kan råttan leva ett värdigt liv även efter en stroke, men det beror helt på hur allvarlig stroke det handlar om. I många fall är det mest humant att låta råttan somna.
Tumörer
Tumörer är knölar (ej att förväxla med abscesser, som det går att läsa om en bit upp), godartade eller elakartade (cancer). Godartade tumörer kan växa sig stora, men de sprider sig inte till andra organ eller växer genom vävnad på samma sätt som elakartade tumörer gör. Det finns en hel uppsjö olika tumörer som kan drabba råttor. Kontakta din veterinär om du misstänker att din råtta har fått en tumör.
Den vanligaste formen av tumörer är juvertumörer, som oftast drabbar honor men även kan drabba hanar (som har juvervävnad även om de inte har spenar). Juvertumörer är ofta godartade (det vill säga inte cancer), men de kan ändå växa sig så stora att de gör att råttan får svårt att röra sig ordentligt. Juvervävnaden sträcker sig över i princip hela magen på råttan och upp en bit på sidorna, så juvertumörer kan dyka upp även en bit ifrån själva spenarna.
Fördelen med godartade juvertumörer och andra godartade tumörer som sitter bra till, är att de oftast går att operera med goda resultat om råttan är i bra hälsa i övrigt. Man kan även sätta in ett hormonchip i samband med operationen som kan hämma tillväxten av nya tumörer. Äldre, svaga råttor som kanske inte skulle klara att bli nedsövda, kan må bättre av att få ett hormonchip och sedan leva med sin tumör så länge den inte är i vägen och stör råttans liv, för att sedan få somna in när/om tumören har vuxit sig för stor.
För att ta reda på om en tumör är god- eller elakartad gör man en biopsi, det vill säga att man tar ett vävnadsprov från tumören. Biopsier görs som regel inte på råttor innan en tumör opererats bort, men i vissa fall kan man göra en biopsi efter operationen för att få veta vad det var.
Prognosen för råttor med elakartade tumörer som sprider sig i kroppen är inte god. Detsamma gäller tumörer som sitter dåligt till, till exempel i huvudet, och därför inte kan opereras.
Övervikt
Överviktiga råttor löper större risk att drabbas av en rad olika problem, och utöver det brukar deras liv vara kortare än normalviktiga råttors. Övervikt kan öka risken för bland annat klumpfot, stroke, lipom (en slags godartad tumör eller “fettsvulst”), hjärtsvikt och hjärt- och kärlproblem i allmänhet. Utöver detta har överviktiga råttor svårt att leva ett normalt råttliv då övervikten gör att de har svårare att klättra och att sköta sin hygien.
Övervikt är tyvärr vanligt hos tamråttor, och det beror oftast på felaktig kost eller för lite motion. Kosten är det vanligaste problemet. Råttor ska ha en fettsnål kost (ca 5% fett) och de behöver få motion varje dag. Buren bör dessutom vara anpassad så att råttorna tvingas röra på sig. Ett bra sätt är att sätta vatten och mat långt ifrån favoritsovplatserna. Råttorna måste då nyttja hela buren. Man kan även göra det lite mer utmanande för råttorna genom att byta ut ramper till klätterpinnar eller liknande. Som vanligt vid inredning av råttburar gäller det att vara noga med att fallsäkra så ingen råtta kan falla och slå sig.
Urinvägsinfektion
Urinvägsinfektion (infektion i blåsan och/eller urinröret) kan bero på till exempel en bakterieinfektion eller en svampinfektion. Symptomen kan vara förändringar i hur ofta råttan kissar, urin i pälsen kring mellangården, spänd urinblåsa, blod eller porfyrin i urinen och illaluktande eller grumlig urin. Symptomen påminner om symptomen för pyometra (livmoderinflammation) hos honor. Precis som vid pyometra krävs veterinärvård direkt. Urinvägsinfektion behandlas med antibiotika.
Källor/läs vidare
-
​Campbell, Alison M. 2010. The Scuttling Gourmet - A Guide to Wholesome Nutrition for Rats. 3. uppl. Penrith: Shunamite Publishing.